Trakthyggesbruk

Talande bild för hur de djur som levde i skogen får anpassa sig till de få hänsynsträd som lämnats.

är den idag vanligaste skogsbruksformen i Sverige. Metoden är enkel att förstå och tillämpa och den ger en hög avkastning vid avverkningstillfället. Skogsbruksformen bedriver kalavverkningar eller som det numera kallas- föryngringsavverkning. Det innebär att nästintill alla träd på området avverkas, kvar lämnad några få hänsynsträd. Dessa avverkningar innebär väldiga förändringar för marken och för de arter som lever där. Det innebär även förändring för närliggande områden och arter i och med att vattenföringen påverkas efter en avverkning. Näringsläckage kan ske från området som avverkats och det kan även föra med sig kvicksilver och metylkvicksilver som är bundet till humus och som vid markstörning kan följa med ut i närliggande vattendrag. Metylkvicksilver är en organisk form av kvicksilver och som lättare ackumuleras i organismer, så som exempelvis fisk. Kringliggande skogsområden kan också påverkas av en avverkning och få förändrad produktivitet.

Ett mer naturvänligt alternativet till trakthyggesbruket finns i
Kontinuitetsskogsbruk

som även går under namnen hyggesfritt skogsbruk, blädningsbruk och plockhuggning var förr den vanligaste skogsbruksformen. Under 1900-talets senare del hade kontinuitetsskogsbruket nästan helt och hållet ersatts med trakthyggesbruket. Detta delvis på grund av snabb ekonomisk vinning och modernisering av maskiner. En annan stor anledning var lagstiftningen, 1948 instiftades en ny lag gällande gallring och föryngringsskyldighet. Denna lag kom att förbjuda självföryngringen i kontinuitetsskogsbruket. 1993 års lag hävde denna detaljreglering.

Kontinuitetsskogsbruk är en skogsbruksform utan kalhyggen. Marken hålls alltså alltid trädbeväxt, hur mycket som avverkas skiljer sig från fall till fall och beroende av metod och syfte med avverkningen. Det finns skogar som bedrivs med kontinuitetsskogsbruk för ekonomisk vinning och andra för eget husbehov av ved eller virke. Generellt sett så ger denna skogbruksmetod fler yngre än äldre träd i och med att de träd som avverkas har nått en mogen ålder. Dessa skogar självföryngras till största del, dock finns det vissa som stödplanterar om det bildats större gläntor vid avverkning. I och med att skogen behålls flerskiktad, alltså att det finns träd i varierande åldrar, rekommenderas metoden främst för skuggtåliga träd så som gran och bok då dessa träd naturligt växer tätt och då också lättare självföryngras i dessa förhållanden.

Kontinuitetsbrukad skog i norra Skåne. Foto: Malin Leverin

Vad finns det för positiva effekter av kontinuitetsskogsbruket? Ekonomi, rekreation, biologisk mångfald och koldioxidlagring är några av de positiva effekter som kan omnämnas i samband med kontinuitetsskogsbruket. Då dessa skogar ej behöver underhållas med markberedning, plantering, röjning eller gallring är kostnaderna begränsade till själva avverkningen. Då skogen dessutom har en variation i ålder innebär det att det alltid finns träd kvar att plocka ut och då också ett kvarvarande kapital i skogen. Då dessa skogar har denna åldersvariation är de dessutom attraktivare för flera djur- och växtarter. Om skogen alltid hålls trädbeväxt är den attraktivare även för oss människor som söker oss till skogen för att vandra, plocka svamp eller bara för att njuta. Skogen fungerar dessutom som en naturlig lagring av koldioxid och vid en kalavverkning sker ett stort utsläpp. I och med att marken ej blir blottlagd eller markberedd i en kontinuitetsskog bevaras denna lagringsfunktion. Efter en kalavverkning sker det en urlakning ur marken och mineraler, metaller och näring urlakas till närliggande vattendrag. Kvicksilver är bland annat ett av de ämnen som urlakas ur exponerad jord och kalavverkningarna är en stor bidragande faktor till kvicksilverhalten i våra vattendrag. Detta är också något man undviker vid kontinuitetsskogsbruk.